Hösten är en speciell tid för mig. Det har alltid varit en av mina fyra favoriter bland årstiderna. Jag älskar att se hur löven börjar förvandla grå asfalt till en explosion i orangea nyanser. Björkarna håller kvar sin gröna färg länge, medans lönnen utnyttjar möjligheten att skifta från grön, till gul, till orange, till röd.
Jag älskar regnet, blåsten, mörkret och det allmänna höstrusket. Jag älskar hur man blir sådär burrig av att vara ute. Man uppskattar värmen på en helt annan nivå än man nyss gjort på sommaren.
Jag älskar att ta fram varmare kläder, att använda alla stickade koftor, härliga halsdukar och mysiga mössor.
Jag älskar att vakna upp en morgon, när man vet att man får somna om, och höra hur regnet verkligen piskar mot rutorna, vinden viner och man vet att man får vara inne under en filt och dricka te.
Som om inte höstrusket vore nog, finns även de riktigt klara dagarna. Luften blir aldrig härligare att andas in än en höstdag med blå, helt klar himmel. Det doftar lite eld, och lite blöt skog.
Vissa dagar är lätt att glömma bort att uppskatta. Hösten gör det ofta inte lättare, men sin tunga vardag. Men om man stannar till och tänker efter, är inte hösten underbar?
