Ja, nu publicerar jag det rätt sent, eftersom jag inte vart inne på bloggen på ett bra tag. Men den 10 juli fick jag antagningsbeskedet jag väntat på länge – antagen till läkarprogrammet på Karolinska Institutet! Lyckan är total. Så nu är lägenhet i Stockholm fixad och flyttlasset går om en vecka. Så himla spännande!
Jag kom in via något som heter PIL. Det är en alternativ intagningsmetod som Karolinska har, som består av ett prov och två intervjuer. För att få göra det första provet, ett begåvningsprov, måste du ha runt 1,3-1,4 på HP. Jag var uppe i Stockholm i våras och skrev det, en upplevelse som inte gick helt problemfritt. Jag och Mattias åkte skulle åka upp dagen innan och sova över på hotell. Någonstans mellan Borås och Ulricehamn kommer jag på att det är bra att dubbelkolla mailet – bara att det inte ligger kvar i mobilen. Jag vet alltså inte min kod (som man har istället för namn), jag vet inte var eller när provet är (svagt minne av klockan 9 dock) och jag vet inte vad jag ska ha med mig. Paniken bubblar inom mig och jag ringer PIL-ansvariga med en gång. Nope, inget svar – stängt för dagen. Skickar iväg ett mail och hoppas på svar, men vänder samtidigt bilen. Hinner komma igenom Borås då jag får ett mail med min kod – puh! Vänder om bilen igen. Inser att jag fortfarande inte vet plats, tid eller vad jag ska ha med mig, men tänker att det borde inte vara för svårt att luska ut. Vi kommer fram till Stockholm och jag inser att den informationen var svårare än jag trodde… Får dock genom ett forum reda på tid och vad jag ska ha med mig. Passfoton med personliga koden på baksidan, jaha! In till Stockholms centralstation och ta foton. Nästa morgon var vi uppe tidigt för att luska ut var det kan vara någonstans – vet att det är Solna och inte Huddinge men inte mycket mer. Hittar rätt tack vare hjälpsamma medskrivare och ansvariga – har inte oroat mig minsta lilla för själva skrivandet, eftersom jag oroat mig över att ens komma rätt i första hand… Allt löser sig och provet är kul att skriva. Man skriver även en levnadsbeskrivning där man skriver om vem man är, varför man vill bli läkare osv, som ett underlag till intervjun om man kommer vidare.
Några veckor senare kommer intervjukallelsen. Åh gudars vad glad jag blev! Eftersom det var första gången jag skrev testet trodde jag verkligen inte att jag skulle komma vidare. Cirka 400 skriver begåvningstestet och ca 160 personer går vidare till intervju. Sen att begåvningstestet är lite som ett IQ-test och jag inte hade övat något och ändå fick bra resultat, det kändes ju inte helt dumt det heller!
Veckorna gick och snart var det dags för intervjuerna. Jag fick med mig pappa som stöd upp, vi åkte upp samma morgon. I princip hela bilfärden upp diskuterade vi vad jag skulle svara på frågor som kunde komma upp, så jag inte behövde fundera så mycket under intervjun utan var säker på mina svar. Skitnervös satte jag mig i väntrummet och kallpratade med några andra som verkade kolugna. Först fick jag träffa en man i kanske 40-50 årsåldern som var narkosläkare och även lärare på skolan. Han var supertrevlig och frågade mig ganska tidigt vad mina svaga sidor var – och sen vände på det senare i konversationen! T.ex. när jag sa att jag hade ett visst kontrollbehov, att jag gillade att bestämma och i t.ex. grupparbeten hellre gör mer själv än att någon annan inte gör det tillräckligt bra (enligt mig). Efter en stund pratade vi om att observera och hur det fungerat när jag vart ny på en arbetsplats, och då sa jag att jag känner mig bekväm med att andra bestämmer, och då sa han ”Där ser du! Du har inte alls så mycket kontrollbehov.”. Jättemysig! Det kändes jättebra med honom, även om han mot slutet tipsade mig om andra sätt att komma in, t.ex. söka mig utomlands…
Den andra var en yngre kvinna, runt 40 kanske, som jobbade med psykologi, även hon som lärare. Hon hade tuffare frågor, och såg mer fundersam ut när jag svarade, men även hon var jättetrevlig. Gick från intervjuerna med en bra magkänsla, även om jag var övertygad om att hamna precis under antagningsgränsen.
Sen började väntan. Denna oliiiiidliga väntan! Tiden har aldrig gått så segt som fram till 10:e juli. Dessutom skulle beskedet komma ”på eftermiddagen”… När är det liksom? Från nio kollade jag mobilen konstant. Runt ett-tiden fick jag det fantastiska svaret – ANTAGEN! ÄNTLIGEN!
Började skaka och eftersom jag var på Gotland (jobbade) fick jag ringa runt till alla med kass täckning. ”Jag kom in!” ”VA? JAG HÖR DIG JÄTTEDÅLIGT” ”JAG KOM IN” ”GR..KUL…JAG…” ”VAAA?!”, osv… Sen dess har jag fattat det ibland, ibland inte. Det går i vågor från att kännas verkligt till overkligt. Men oj vad kul det ska bli! Jag hoppas jag kan blogga undertiden också. Drygt ett månad kvar till terminsstart!
